Det handlar inte om Säpos bevakning eller politikers säkerhet. Det verkliga problemet ligger djupare – i hur vi gradvis har slutat följa de oskrivna regler och normer som en gång höll vårt samhälle samman. Det fanns ett protokoll, tyst men självklart. Man reste sig för en äldre på bussen. Man lät föräldern med barnvagn gå först. Man kunde tycka olika – men man pratade till varandra, inte mot varandra. I dag suddas dessa gränser ut. Och nästan ingen säger ifrån.
Dessa små handlingar, dessa osynliga normer, gjorde mer än vi kanske reflekterade över. De skapade mjukare konfrontationer och en grundläggande respekt i vardagen. De var inte lagstadgade, de var socialt accepterade och följdes nästan instinktivt. Men när de sakta började suddas ut, följde något annat med i tystnadens spår: en råare ton, ett hårdare språk, en större ovilja att mötas med respekt.
En tyst acceptans
Vi ser det överallt: i sociala medier, i nyhetsrapportering, i politiken. Politiker och opinionsbildare uttrycker sig med ordval som förr hade betraktats som oacceptabla – ofta utan att någon reagerar. Media och plattformar förstärker det hela, inte för att det är rätt, utan för att det ger uppmärksamhet. Resultatet är en tyst acceptans av något som egentligen inte borde vara normalt.
Det handlar inte om hur mycket, eller hur bra, Säpo bevakar våra offentliga personer. Om vi förväntar oss verklig förändring måste vi gå djupare och förstå hur och varför protokollen har misskötts.
Denna utveckling är farlig. Det är en ond spiral, och om vi vill bromsa den måste vi återvända till våra principer och riktlinjer – inte överge dem.
Det här är inte bara en fråga om språk. Det handlar om hur vi behandlar varandra, och hur vi signalerar vad som är acceptabelt. När vi slutar uppmärksamma små vardagsnormer, blir det svårare att säga ifrån i större sammanhang. Vi vänjer oss vid hårdare uttryck, vi vänjer oss vid att någon trampar på gränser – och vi blir själva tystare.
Jag tror att många av oss saknar det här protokollet utan att riktigt veta det. När någon stiger åt sidan på bussen eller visar hänsyn till en medmänniska, säger det något grundläggande: här finns omtanke, här finns gränser. Det är dessa små handlingar som kan bromsa en vardaglig råhet innan den får fäste.
Vägen tillbaka
Vi behöver inte nya lagar för att styra våra handlingar – vi behöver oss själva, våra principer och vårt ansvar. Vi behöver påminna oss om att civiliserade människor kan debattera hårt, men inte förakta varandra. Att vänta på den äldre på bussen eller låta någon med barnvagn gå först är små handlingar, men tillsammans skapar de ett samhälle där människor möts med respekt.
Det är smygande, det är subtilt, och det är lätt att ignorera. Men om vi låter det fortsätta, om vi inte säger ifrån när råheten kryper in, riskerar vi att förlora mer än bara artighet. Vi riskerar den grundläggande förmågan att leva tillsammans.
Låt oss inte vänta tills gränsen har suddats helt ut. Låt oss återupptäcka de osynliga protokoll som en gång gjorde vår vardag enklare och vår konfrontation mjukare. Det börjar med små handlingar, i kollektivtrafiken, i språket, i politiken – överallt där människor möts.
