Vi lever i en tid då det otänkbara blivit vardag. När statsråd sprider konspirationsteorier, när empati misstänkliggörs, och när människovärde rangordnas efter födelseort – då måste vi ställa oss frågan: vad händer om högern får fyra år till?
För redan nu ser vi tydliga tecken på vilken riktning vårt land rör sig i. Det är en politisk kurs där social sammanhållning bryts ned, där kulturen pressas in i en nationalistisk mall, och där rättsstatens principer töjs i jakten på enkla lösningar. Det är en utveckling där tystnaden breder ut sig, och där opposition mot makten allt oftare möts med förakt.
Vad väntar oss efter 2026?
Vi kan mycket väl få en regering där Sverigedemokraterna inte bara påverkar politiken – utan direkt styr den. Vi talar om en möjlig SD-minister för migration, integration eller till och med “svensk kultur”. I praktiken innebär det en statligt sanktionerad människosyn där vissa liv anses mindre värda än andra. Asylrätten riskerar att monteras ned i grunden. Det handlar inte längre om att “begränsa volymer” – utan om att skapa ett samhälle där vissa grupper permanent hålls utanför.
Vi ser också en näringspolitik som premierar stora företag och kapitalägare, medan småföretagare och landsbygd lämnas med löften men utan verkstad. Välfärden dräneras genom ytterligare privatiseringar och nedskärningar, trots att skolor och vårdcentraler redan går på knäna. I den högerledda verkligheten blir det viktigare att sänka skatten för de rikaste än att investera i framtidens kompetens, jämlikhet och välfärd.
Klimatpolitiken är kanske det mest skrämmande kapitlet. Istället för långsiktig hållbarhet och investeringar i grön omställning ser vi kortsiktiga vinster, urholkade miljömål och ett politiskt språk som avfärdar forskningen som “alarmism”. Sverige, som en gång ledde till klimatarbete, riskerar att bli ett avskräckande exempel.
Och samtidigt: demokratins gränser tänjs.
Medielandskapet pressas av ifrågasatt finansiering, särskilt för public service. Kulturinstitutioner tvingas försvara sitt existensberättigande. Civilsamhället misstänkliggörs när det arbetar för mänskliga rättigheter. Det handlar inte om politik i traditionell mening – utan om en systemförändring, där makten centraliseras och oliktänkande marginaliseras.
Men denna framtid är inte oundviklig.
Vi har ett år på oss att mobilisera. Att prata med våra grannar, våra kollegor, våra barn. Att visa att det finns ett alternativ – ett Sverige där humanism, rättvisa och framtidstro står i centrum. Ett Sverige där människor välkomnas för det de kan bidra med, inte döms ut för sin bakgrund. Ett samhälle där trygghet inte byggs genom hårda tag och murar, utan genom gemenskap, utbildning, jobb och omtanke.
Det är nu vi måste stå upp. Vi som tror på människovärde, på rättsstaten, på vetenskap, på kulturens frihet, på varje ungs rätt att drömma. Vi som vet att det inte är svaghet att visa empati – utan vår största styrka.
Vi kan inte låta 2026 bli året då Sverige vände bort blicken.
Vi har fortfarande valet i våra händer.
Esfandiar A. Jah (C) Olofstorp
Aug. 2025